Efter krogen i fredags fanns du i mina tankar
Men vad är det värt när fylleskallen bankar?
Lördagen slutade hos en kille efter bio
Och jag kom inte hem förrän efter supén vid nio
Visst hade jag kunnat sluka dig då
Men jag är inte den som på samma kväll har två
På måndagen var det äntligen te med en väninna
Jag berättade om hur du fick det att rinna

Varje dag har jag velat ha dig igen
Och nu har jag dig framför mig som en gammal vän

Men det är för sent att få det som det var den gången
En kort vecka för mig var för dig en lång en

Ner i soporna med dig, inga ursäktande gester
Nästa gång blir det frysen när jag har middagsrester

Mackan vill kalla det för ett kåseri. Själv känner jag avsmak för det ordet då det för tankarna till 73-åriga tanter som skriver om bråck, alternativt något om ”dagens hetsiga livsstil” som de kom på när de satt och sippade på kokkaffe ur blommig porslinsmugg vid farfarsklockan och tittade ut genom fönstret.

Ni kan kalla det vad ni vill. Upptakten var den påse chili con carne jag haft i kylen efter ett storkok förra veckan. Nästan varje dag har jag tänkt äta av den, men så har något annat kommit emellan. Till slut insåg jag att den förmodligen var för gammal för att ätas, men som en psykotisk hamster lät jag den vara kvar i kylen.

Så idag åkte den till slut ut, och jag var liksom tvungen att få det ur mig.

In other news har ni fler uppdateringar att vänta framöver. Om det nu fortfarande finns någon som läser den här skiten.

Före:

Efter:

En vacker dag ska jag ladda batterierna i den riktiga kameran.

Var inställd på att umgås med mina vanliga koreanska buddies under dagen – har i princip aldrig pratat med någon av kineserna i klassen eftersom de är väldigt tajta sinsemellan i sin lilla kinesmaffiafamilj. Döm om min förvåning när en av kineserna tycker att jag definitivt ska hänga med henne. Så blev det.

Både Fujiyama och Dodonpa var oväntat maxade.

Fujiyama var lite som Lisebergsbanan när man var 10 bast, fast mer av allt. Dodonpa däremot var en helt ny upplevelse. När vi blev ivägskjutna kändes det ungefär som Warp-speed ser ut att kännas på film, och plötsligt ångrade jag inte en sekund av det timlånga köandet.

På det hela sammantaget var det en bra dag.

Kändes dock nästan lite som för den stackars anden i filmen nedan (bara första tre minuterna är relevanta). Vi var bara i parken mellan 11 och 16 så på grund av köandet  hann vi bara med tre attraktioner (hästarna inräknade), och var tvungna att stressa genom spökhuset.

Dessutom var det inte så mycket mer än åkattraktioner, inte som Tivoli i Köpenhamn dit man kan åka och bara strosa runt och mysa en heldag utan att åka något. Dock mycket trevligt, som sagt.

Efter att ha kommit hem vid 7-tiden på fredagskvällen och tagit en liten power-nap åkte jag in till Shibuya med amerikarna och Valle för att göra staden osäker. Det är dock en historia kantad med missöden som slutade med extremt trötta fötter först i morse vid 7-tiden. Den tar vi en annan gång.

Däremot är jag övertygad om att koreaner är utomjordningar. Aliens.

För det första har vi deras skriftspråk som är misstänksamt likt crop circles: ㅏ오우파

För det andra är de helt annorlunda jämfört med de andra sydostasiaterna. Där japanerna är reserverade och kineserna är ignoranta är koreanerna extremt fysiska i mötet med människor. Alla västerlänningar jag träffat hittills har trott att en hög med koreaner stött på dem innan de lärde sig att det helt enkelt är så de rullar. Gäller lika mycket heterosexuella killar emellan som någonting annat.

Till slut har vi det uppenbara – Nordkoreas försök att ta över världen. Jag tror att när Korea splittrades var det helt enkelt en uppdelning mellan de som ville beblanda sig med människorna (Sydkorea) och de som istället valde att försöka lägga mänskligheten under sig Invader Zim style – Nordkorea.

Min japanske vän J berättade för övrigt att hans nordkoreanska släkting ibland, på uppmaning från nordkoreanska staten, bad om pengar och mat. Skickades gåvor beslagtogs merparten i tullen för att distribueras efter behag av riket. Det händer fortfarande idag!

Idag var det första riktiga provet, och trots att jag inte nailade allt kändes det bra. Har redan fått cred för att jag på något vis lyckats bli bättre än kineser i klassen på kanji (vilket är alla tecken i japanska språket utom de 92 som utgör hiragana och katakana. De är till största del inlånade från kinesiskan).

Och ni som väntade er en video ska inte bli besvikna heller:

Imorgon ska vi på klassresa till Japans Liseberg: Fuji-Q Highland.

Enda kruxet är att bussen går vid 8 och att jag inte varit uppe innan 9:30 på flera veckor. Ska bli intressant att se hur pigg man är.

Lite japanskaglosor för vår fredagskväll:

”Mimi ga ittai” – ont i öronen – fick man av att åka till…

”gojyuu-sangai” – femtiotredje våningen – med en..

”hayai erebeetaa” - snabb hiss, för att inmundiga…

”Itaria ryori” – italienskt käk.

Väldigt trevligt. Kanske ser ut som en traditionell dubbeldejt, men tror jag var med mest för att Akis tjejkompis Mari skulle slippa känna sig som tredje hjulet när hon käkade med ett par. Maten var bra och utsikten var fantastisk trots det molniga vädret. Trevligt att få öva japanskan också.

Fick veta igår att anledningen till att Mari varken åt eller pratade mycket var att hon led av någon vanföreställning av att Valdemar och jag var så coola att nervositeten slog in.

Men jag klagar inte, mer käk och vin till oss andra!

Japanskan går framåt, men jag var inte tillräckligt duktig för att reda ut exakt varför Aki skulle pröjsa hela notan. Ville inte skapa dålig stämning, så hon kom undan med det den här gången.

I morgon är det för övrigt prov på 13 kapitel i läroboken. Ett av två stora prov i år.

Vi kanske inte har världens mest avancerade modell (Den har inte Snake, och till skillnad från Valdemars gamla kan den inte spela ”Blinka lilla stjärna”), men den fyller gott och väl sitt syfte. Vi vet sedan tidigare att man kan koka ris och havregrynsgröt i den.

I går kväll var jag på date med en tjej i klassen. ”Hennes mamma” ringde och hon ”var tvungen att åka hem och jobba i mammas affär”.

Yeah right.

Men jag är inte den som sörjer, så jag svepte whiskeyn och gick hem och testade att baka kladdkaka i riskokaren!

Mängden kött man får i sig under hela julafton, men komprimerat till en timme.

Nu är det snart ett dygn sedan, och jag har fortfarande inte blivit sugen på att äta något ordentligt. Kände mig gravid många timmar efteråt.

Valdemar chickade ur som ni ser, men han fick en fin frukost i morse istället.

Han kunde inte varit mer spot-on. ”Yeah. When did it wear off for you?”, frågade jag.

”It’s gone years and it still hasn’t”.

Det tror jag fångar Tokyo ganska bra.

Efter konstfestivalen gick vi och käkade yakiniku. Gott och mysigt, synd att förfarandet säkert inte är tillåtet hemma i trygga Sverige.

Och ja, jag har lärt mig att filma ordentligt med iPhonen nu. Det här blir de sista videorna med skev bild. Det kan ni ju hoppas, åtminstone.