Det händer saker på gatorna
Okt3
Varje dag i Tokyo är som att vara med i en film. Man får se spännande saker, folk har de intressantaste (och skevaste) diskussionerna och allt är urspejsat i största allmänhet. När jag just kommit hit träffade jag en kille som heter Jimmy (samme Jimmy som på bussen). Han frågade mig ”Does everything in Japan seem like you’re just living in a dream and that none of this is for real?”
Han kunde inte varit mer spot-on. ”Yeah. When did it wear off for you?”, frågade jag.
”It’s gone years and it still hasn’t”.
Det tror jag fångar Tokyo ganska bra.
Efter konstfestivalen gick vi och käkade yakiniku. Gott och mysigt, synd att förfarandet säkert inte är tillåtet hemma i trygga Sverige.
Och ja, jag har lärt mig att filma ordentligt med iPhonen nu. Det här blir de sista videorna med skev bild. Det kan ni ju hoppas, åtminstone.
Ge mig hundra yäng
Okt0
Jag har upptäckt bästa stället på jorden just nu.
100 yen plaza, en affär där allt (nästan) kostar 100 yen (7,87 kr).
Idag har jag handlat på mig förnödenheter för 100 yen styck:
- Matskålar
- Fempack ätpinnar
- Dricksglas
- Kastrull
- Lock till kastrull
- Stekpanna
- Nintendo-DS-fodral
- Anteckningsblock
- Pennor
- Sax
- Kajal
- Grendosa
- Lite annan skit som ligger i köket just nu
Allt som allt kostade det 1600 yen. Sjukt värt.
En titt på det japanska köket
Okt1
CouchSurfare som jag är kollade jag givetvis in Tokyo-gruppen när jag kom hit – nappade givetvis när det skulle vara ett event i måndags. Så jag släpade dit Mathias. Han började direkt varva mellan att snacka japanska och att grotta in sig i vinyl-diskussioner med en äldre engelsman (han tålde givetvis inte att bli kallad för britt), så jag fick nöja mig med att konversera med damerna i sällskapet. Vilket fungerade, det också.
Rei, tjejen som dragit ihop gänget, brukar tydligen göra det här en till två måndagar i månaden. Kommer säkert återkomma -som Mathias sade: Lokala sportbaren har stängt på måndagar, så vad ska man annars göra?
Handlade förresten på CostCo häromdagen, ett amerikanskt lagervauhus. Sjysta priser, men ganska okonventionellt att man måste betala ~4200 yen om året för att ens få handla där… Jag offrade mina 400 kronor för medlemskap, för både sortiment och prisnivå var bra. När jag väl stod där med 4 kg havregryn (morgongröten är ordnad för ett tag framöver), 10 kg ris, en flaska Bacardi Superior, olivolja och lite annat smått och gott kanske frågan kommer upp hur jag hade tänkt släpa med det på tåget, med två byten och allt? Oroa sig icke. CosctCo har hemleverans – för motsvarande knappt 40 kronor kommer de hem med allt i en låda dagen efter, rakt till dörren. Lätt värt.
Game – It’s so energetic!
Sep3
Inte ens på ett så stort event som Tokyo Game Show kommer man från Engrishen.
Tänk er bok- och biblioteksmässan, fast:
- Utdragen på större yta
- Ljud och ljus specialdesignat för att utlösa epilepsiattacker vart du än går
- Istället för Björn Ranelid är det killarna i The Behemoth man oväntat stöter på och inte riktigt vågar prata med.
- Man är faktiskt sugen på att köpa al merch, på riktigt.
- Och sist men inte minst, de lättklädda damerna. Överallt. Och i ännu större mängder, män i flockar som med kamerorna i högsta hugg dreglar över dem.
Photo tiem!
Det var ingen kö in alls och trängseln lyste med din frånvaro.
Clouds dyra parfym var slut. Vad luktar han - svett och läder och svärd? Cloud är den nya Britney Spears.
Kön till Halo 3: ODST var på 90 minuter. Och hallå - skiten är väl släppt?! Visst fick man en t-shirt eller något om man lirade, men ändå.
Kön till Avatar 2D var lite längre...
...Medan 3D-versionen hade så lång kö att man ens fick ställa sig i den.
Frågan är om våra västerländska potatisfingrar kan hantera de där knapparna...
En kass bild på den lilla merch jag köpte. Capcom hade söta saker.
Mysig skiva. Och varbergaren goto80 har gjort spår nummer 3!
Burgarmenyerna kostar som på donken i Sverige men är hälften så stora. Besvikelsen bodde i min mage en stund senare.
Trots allt nördsnack har jag faktiskt ganska dålig koll på spel nu för tiden. Hade inte hört talas om Ghost Trick tidigare, men det verkar sjukt intressant!
Hej Mao
Sep0
Sitter i Beijing bakom den berömda brandväggen. Kommer således varken åt Twitter eller Facebook.
Flygplansförseningar är inte kul.
Marketing
Sep1
Ny video! Sista i Europa om jag inte får sjukt tråkigt på flygplatsen i kväll.
Ska man ge marknaden lite rättvisa så hade de sjukt billig frukt där. Fem ananas för 1£ är ganska överkomligt.
Rakt över gatan fanns en pound store med identitetsproblem. Pluset är av gul tejp ser det ut som:
Javisst - allt kostar 1£ och uppåt. Var inte orolig, det kommer inte att finnas något billigare i affären.
Streets of London
Sep2
Idag var det efter en mindre morgontrötthet dags att träffa fler släktingar. Min morbror Richard med fru och yngsta dottern kom i morse för att bo hos Peter över helgen. Efter en frukost satte jag av mot stan för att genomföra det första av dagens två uppdrag: Att hitta en ny hatt, då min gamla skiljdes från mig på ett plan mellan Riga och Aten.
Efter att inte ha hittat något som både såg bra ut och passade mitt något stora huvud går jag Oxford Street upp mot Marble Arch. Vid en mobiltelefonaffär står en kille i min ålder med en hemsnickrad wellpappskylt skylt som – ganska oväntat – istället för tiggeri bär meddelandet att ”walking stops global warming”. Vid nästa affär stannar jag till. Killen hade faktiskt en ganska sjyst hatt.
Jag vänder på klacken, går upp till killen, berömmer hans stiliga hatt och undrar var han köpt den.
”France”, blir svaret.
”Ah, that’s quite a walk from here, I’m looking for a hat like that”, ler jag.
Nu kommer det som gör den annars vardagliga händelsen värd ett blogginlägg. Killen tar av sig hatten och frågar ”Do you like this one?”
Det tar mig ett par sekunder att inse att han faktiskt erbjuder mig sin hatt.
Allt jag får fram är ett ”What, don’t you like it?”
”It’s my favourite thing in the world. Would you like it?”
På frågan om jag kan ge honom någonting i gengäld vill han bara att jag ska se framåt och gå mer.
Vi önskar varandra en vacker dag och jag går vidare, nöjd med min nya hatt och mitt ökade hopp om människors godhet. Och såklart på att ha sparat lite pengar som jag istället lade på ett par Skullcandy-pluggar.
Karmabalansen återställs dock snart i släkten då min morbor under vindrickandet som följer på en mysig uteservering i närheten får sin iPhone stulen av en tiggare. Kanske var bäst för ekonomin i längden då fyraåriga dottern redan tjyvsurfat lite YouTube på bussen in till stan.
Dagen rundades av med att Peter tog med mig till Hurlingham Club – en äkta brittisk gentlemen’s club med tio års kölista för medlemskap och krav på fyra rekommendationer av andra medlemmar. Väldigt överskattat, men också väldigt trevligt. Jag lärde mig hur man äter engelska scones (med massor av sylt och ännu mer vispgrädde som piskats till smörkonsistens) och fick en rundtur runt klubben med Peter och en kvinnlig vän till honom.
Efter att ha sovit i 2-3 timmar och missat kvällen är jag nu uppe hela natten – ett hett tips för att lättare hantera jet-lag. Snart går nämligen flyget till Japan.
Swing it
Sep0
Min mammas kusin Peter har en fäbless för Brasilien. Han har haft flickvän där och pratar sig gärna varm om (och visar utan anmodan mobilkamerainspelade videor på) hur bra fester de har, bland annat.
Så igår kväll var det inte oväntat att han tog med mig ut på två brasseställen. Till skillnad från den sortens klubbar jag vanligtvis bevistar (den enda sorten som finns i Sverige vad jag vet) handlade det inte om avvägandet mellan att ragga, vara stupfull eller vara borttappad. Istället var fokus på dans, och då menar jag inte knulldans à la Hirschenkeller i Stockholm. Givetvis stod jag som ett borttappad fån ändå eftersom jag nu inte kan dansa på riktigt för fem öre (bugg gick inte hem så bra, utan det var salsa som gällde). Intressant kväll, hur som helst.
Resfeber
Sep2
Det var många år sedan jag kände resfeber, men i går kväll när allt var färdigpackat kom det. Känslan av uppbrott, att lämna allt och kasta sig in i något okänt.
Fett nice. Som att vara kär i livet självt. Man borde flytta till Japan oftare.
Nu är jag i London. Här berättar jag mer:
Varning för köttfärspizzor
Sep1
För ett par helger sedan var jag i Jörlanda med Srejv och Nagrazol för att besöka demopartyt Compusphere. För er som inte vet vad ett demoparty är kan man sammanfatta det som ett LAN där man tävlar med att skapa kreativa saker (demos, bilder, film och musik) istället för spel. Och så dricks det öl. Nördar gillar öl.
Mysigt och intimt, och jag hade en bra helg trots att jag inte kände så många. Blev positivt överraskad av ett långbord med bjudsprit och framförallt att zabutom uppträdde för oss.
Och trots att jag på fredagen åt en köttfärspizza på Jörlanda pizzeria. Dåligt drag. Lördagen spenderades till stora delar spyendes och sovandes, trots att jag bara klämt i mig två öl dagen innan. En pizzabakfylla, helt enkelt.
Varför skriver jag om detta?
Jo, det är bakgrundshistorien till den här filmen som jag och Srejv ninjade ihop med min Ixus 75 under den där bakfulla lördagen:
Och nej, vi trakasserar inte den stackars pizzabagaren. Det är ett enda långt samtal där han vägrar lägga på telefonen ordentligt.